ISBN: 97886743796


Ladda ner pressbild


Den farliga mångfalden

Sverigedemokraterna är emot invandring och vill repatriera stora grupper. I partiets världsbild är det öppna, demokratiska samhället ett hot mot nationen och gemenskapen. Kravet på homogenitet överensstämmer med föreställningen om den ”illiberala demokratin”, och grundas i en intolerant nationalism och ett motstånd mot ”främmande kulturer”.

Den farliga mångfalden – om Sverigedemokraternas världsbild analyserar Håkan Holmberg den samhälls- och människosyn partiet står för. Det blir tydligt att det är viktigare än någonsin att försvara mänskliga fri- och rättigheter, fria medier, fri forskning och oberoende rättsskipning. Omistliga delar i det demokratiska samhället.

Med förord av Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg samt efterord av författaren Elisabeth Åsbrink.

Bokens författare Håkan Holmberg är historiker, journalist och tidigare folkpartistisk politiker.

……….

Inledning (av Håkan Holmberg)

Alla vet att Sverigedemokraterna är ett parti som vill förhindra invandring till Sverige. Tyvärr stannar förståelsen av partiet ofta just där.

Om SD har en överdrivet negativ inställning till människor från andra delar av världen men i övrigt tycker ungefär som de flesta andra, så finns kanske heller inga oöverstigliga hinder för andra partier att i en eller annan form samarbeta med SD? Om SD dess-utom aktivt går in för att tvätta bort de mer obehagligt rasistiska inslagen i sin framtoning så borde väl hindren för samverkan bli ännu mindre?

Men bilden är felaktig. Förvisso är Sverigedemokraterna mot invandring generellt och mot muslimsk invandring mer specifikt. Det gör att många i dagligt tal tycker att det räcker med att kalla partiet för populistiskt eller högerpopulistiskt. Populistiska partier brukar ju anses ha det gemensamt att de försöker vinna väljare genom att spela på föreställningar – eller vanföreställningar – om ”de andra” och genom att driva enkla slagordsmässiga krav utan att ha någon politik i övrigt som skulle vara sammanhängande eller genomförbar.

Detta är dock, som den holländske statsvetaren Cas Mudde pedagogiskt utrett (bland annat i Svenska Dag­bladet 26/9 2016), bara en del av populismen som politiskt fenomen. Beskyllningen mot populistiska politiker och partier för att försöka vinna poäng och röster på att driva enkla krav som förefaller populära, utan att ha några bestämda åsikter i övrigt, är inte riktigt träffande. Snarare måste populismen förstås i relation till en ”värdideologi” som är stabil och bestående – det finns en ”vänsterpopulism” med någon form av socialistiska förtecken och en ”högerpopulism” som spelar på föreställningen om ett hot mot nationen. Det som förenar populister är uppfattningen att samhället består av två homogena grupper, ”det rena folket” och ”den korrupta eliten”, en tankefigur som inte medger något utrymme för normal politisk konkurrens, kompromisser, maktdelning eller minoritetsrättigheter.

Just detta drag kan också, som professor Sverker Gustavsson uttryckte saken i en föreläsning hösten 2017, senare tryckt i Statsvetenskaplig tidskrift, beskrivas som att populisterna försöker eliminera ”det liberala i den liberala demokratin”.

Partier av detta slag är inte diktaturanhängare på det sättet att man anser att val och allmän rösträtt bör avskaffas. Man säger sig tvärtom stå för principen om  majoritetsstyre, men anser samtidigt att sådant som parlamentariska procedurer, rättsstaten, ideologisk pluralism och fritt sanningssökande genom forskning eller journalistiskt arbete korrumperar den rena och enhetliga folkviljan och förhindrar att den oförmedlat övergår från opinionsyttring till lagstiftning, rättstillämpning och förvaltningspraxis (Gustavsson). Jurister, journalister, forskare och experter av olika slag är ”folkets fiender” med ett uttryck som bland annat förekommit i Donald Trumps retorik och i propagandan för brexit.

Det är alltså knappast någon tillfällighet att den grupp i Europaparlamentet som Sverigedemokraterna tillhör har namnet Frihet och direktdemokrati i Europa, EFD. Det gemensamma Europapartiet heter, följaktligen, Alliansen för direktdemokrati i Europa eller ADDE. Den tyska statsvetaren Jan-Werner Müller konstaterar dock (till exempel i essän Vad är popu­lism, 2016) att direktdemokratin i praktiken innebär att ”folket” med acklamation förväntas ge sitt bifall till en förutbestämd ståndpunkt, snarare än att olika alternativ ställs mot varandra i en öppen procedur.

Det var ADDE som arrangerade det möte på Grand Hôtel i Stockholm hösten 2017 där det så kallade European Freedom Award tilldelades Tjeckiens tidigare premiärminister och president Václav Klaus. Klaus tacktal, som innehöll ett tydligt avståndstagande från idén om universella mänskliga rättigheter, kommenteras längre fram i boken.

Konsekvensen av en sådan demokratisyn blir naturligtvis att Partiet tar sig rätten att uttolka folkviljan, att andra uppfattningar definieras bort som illegitima, att det blir ytterst svårt att i ordnade former byta regering och att minoriteter av olika slag inte kan räkna med statsmaktens eller rättssystemets beskydd. Det är dessa konsekvenser av föreställningen om det rena ”folket” och de påstått korrupta ”eliterna” som är bakgrunden till uttrycket ”auktoritär populism” som också förekommer i analyser av partier av SD:s typ.

Antielitism och antipluralism hör alltså ihop. Det kan också uttryckas så att när populister hävdar att ”vi är folket” så menar de helt enkelt att de själva representerar ett ”folk” som antas vara enat, enhetligt och okorrumperat och som följaktligen stöder populisternas ståndpunkter (Müller). De som tycker annorlunda, exempelvis röstar mot brexit eller för en annan presidentkandidat än Trump, hör inte till folket – ens om de skulle råka vara flera till antalet. Däremot hotas ”folket” av invandring, av minoritetsgrupper som inte vill förbli marginaliserade eller av människor som vill lägga allmänmänskliga och gränsöverskridande perspektiv i stället för nationella på samtidens frågor.

Visst kan Sverigedemokraterna kallas för ett populistiskt parti, men det blir mot denna bakgrund bara en ytlig beskrivning. Det väsentliga är att partiet i likhet med andra partier av samma typ hör hemma i ett mycket bestämt och stabilt ideologiskt sammanhang. Kravet på stängda gränser är bara ett av flera resultat av en genomtänkt grundsyn som är oförenlig med de principer som präglar en demokratisk rättsstat. Denna grundsyn är konstant år efter år och är det som ytterst definierar partiet ideologiskt.

Invandringspolitiken är bara en tillämpning. Eller annorlunda uttryckt: Den som generellt och som princip är mot invandring är det naturligtvis för att han eller hon känner obehag inför det utrymme för mångfald, kritik och nya idéer som är det öppna, demokratiska samhällets kännetecken.

Eller med Jimmie Åkessons sammanfattande formulering sist i memoarboken Satis polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.”

Det är inte en politisk hållning som kan beskrivas som att man känsligt anpassar sig till åsikter eller föreställningar som man vid varje tillfälle tror är populära. Sverigedemokraternas grundsyn var densamma som nu också när röstandelen var försumbar och det var förenat med stort socialt obehag att antyda sympatier för partiets politik. Ingenting i SD:s framtoning påminner om Ny Demokratis publikfriande och spexartade upptåg i valrörelsen 1991. Partiets nationalism är ideologisk och omfattas med övertygelse vare sig den ger röster i nästa val eller inte.

Konsekvenserna av denna grundsyn uttrycks där emot långt ifrån alltid i SD:s programskrifter. De ledande inom partiet förstår mycket väl att programdokument bör formuleras på ett sådant sätt att så få väljare som möjligt stöts bort. Det viktiga är inte programtexterna utan den politiska och intellektuella miljö som präglar Sverigedemokraterna och som närmast övertydligt speglas i uttalanden av annat slag, gjorda av partiets ledande personer.

I denna bok kommer en rad exempel på synsätt och tankegångar som ofta uttrycks inom Sverigedemokraterna och som radikalt skiljer SD från partier med en demokratisk grundsyn att diskuteras. Allra mest slående har SD:s syn på samtidens politik uttryckts av vikarierande partiledaren Mattias Karlsson, i en kommentar på Facebook till utgången av valet till Europaparlamentet 2014: ”Efter gårdagens val står huvudkonflikten inte längre mellan höger och vänster i svensk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”

Till denna valanalys återkommer vi. Men först ytterligare några exempel på vad Sverigedemokraternas grundsyn innebär – som saken uttrycks i andra sammanhang än i de vanliga programtexterna.

Kent Ekeroth, SD:s rättspolitiska talesperson fram till senhösten 2017, har motionerat i riksdagen (motion 2014/15:1106) om att kriminalvården ska registrera intagna efter nationell bakgrund – inte bara utrikes födda eller utländska medborgare utan också personer som är födda i Sverige och har svenskt medborgarskap och minst en utlandsfödd förälder. Tanken är naturtligtvis att förleda oss att betrakta alla personer med någon form av invandrarbakgrund som potentiella brottslingar.

Det finns gott om sverigedemokratiska nämndemän som kombinerar sina uppdrag med grova rasistiska utfall i sociala medier. Det är svårt att tro annat än att dessa attityder går igen när de ska ta ställning i rätten. Detta har också legitimerats av samme Kent Ekeroth som i riksdagen våren 2011 som svar på en fråga om vilken kompetens som partiets nämndemän bör ha svarade: ”I vårt fall handlar det om kompetens för att företräda våra åsikter i de frågor vi driver.”

Det handlar alltså om en uttalat politiserad rättstillämpning.

Björn Söder, vice talman i riksdagen, har vid en omskriven rikskonferens för nya partimedlemmar offentligt fört resonemang om vilka som ”egentligen” är svenskar och vilka invånare i Sverige som inte är det. Bakgrunden är den åtskillnad mellan medborgarskap och tillhörighet till ”den svenska nationen” som utvecklas i partiets principprogram.

I en riksdagsmotion (2014/15: 2903) med bland andra Mattias Karlsson som undertecknare krävs politisk likriktning av hittills fria folkbildningsorganisationer. För att uppnå detta ska Folkbildningsrådet, i likhet med andra privaträttsliga organ, ställas under förvaltningslagen som därmed får en annan funktion än tidigare. Företag och föreningar, folkhögskolor och studieförbund – alla ska kunna avkrävas politisk enhetlighet.

Ted Ekeroth, tung SD-politiker i Skåne som våren 2017 (tillfälligt?) lämnade sina uppdrag, har på sitt Twitterkonto den 19 oktober 2015 lovat att samtliga polischefer i landet ska avsättas ”när vi tar makten”. Motivet var att de har oönskade politiska sympatier och följaktligen ska ersättas av andra med ”rätt” inställ ning. Ekeroth förespråkar alltså i praktiken en partipolis i stället för den polismakt som vi hittills har haft. Pavel Gamov, fram till hösten 2017 SD:s riksdagsledamot från Uppsala, sade i en intervju i Upsala Nya Tidning (28/12 2014) att framtidsmålet är att övriga partier ska försvinna. I en demokrati räknar tvärtom varje parti och politiker med möjligheten att man själv förlorar makten. Gamov tvingades lämna partiet efter en skandalartad resa som ”valövervakare” till Ryssland i regi av en Putintrogen organisation. Någon reaktion på Gamovs resonemang om enpartisystem har däremot inte förekommit.

Kent Ekeroth har vid sidan av övriga utfästelser också lovat att ”stoppa media” ”i sinom tid” (kommentarer på Twitter sedan partiet vägrat släppa in Expres­sen på SD:s valvaka 2014). Retoriken känns igen från länder på glid mot diktatur, som Ryssland, Ungern och Turkiet. Linus Bylund, ännu ett av partiets tunga namn och tidigare stabschef i riksdagen, har i samma anda i ett inlägg på Twitter beskrivit journalister som ”nationens fiender”.

………

Se seminariet om boken, som spelades in den 23 augusti 2018 i Arenagruppens lokaler i Stockholm.
Medverkande: Håkan Holmberg, historiker, journalist och tidigare folkpartistisk politiker. Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé. Daniel Färm, chef för tankesmedjan Tiden. Moderator: Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen.

………

Förord av Ingvar Carlsson

Många har i efterhand förundrats över att nazisterna under Hitlers ledning inte mötte starkare motstånd från övriga partier i Tyskland när de under 1930-talet planerade att avveckla den parlamentariska demokratin och attackera de mänskliga rättigheterna. Socialdemokratin och de borgerliga partierna verkade vara mer upptagna av att bekämpa varandra än att avvärja hotet av en högerextrem diktatur.

Priset blev fruktansvärt högt. Politiska motståndare till nationalsocialismen fängslades och mördades, fack- föreningsrörelsen upplöstes och folkmordet på judarna och andra grupper genomfördes. Det andra världskriget startade och ledde till den totala katastrofen.

Mot denna bakgrund tog jag, under studietiden i Lund, starkt intryck av boken Varför demokrati? som in gick i den statsvetenskapliga kurslitteraturen. Författaren var den danske professorn Alf Ross. Han skrev boken under den tyska ockupationen av Danmark. Budskapet i boken är att demokratin måste vara beredd att försvara sig mot sina fiender. Demokratin har skyldighet att gå till angrepp mot de krafter som vill förgöra den. Friheten och de mänskliga rättigheterna ska i varje läge aktivt värnas. Jag hade inte svårt att ta till mig detta när jag samtidigt mötte studenter som flytt till Lund från de kommunistiska staterna i östra Europa.

Att utvecklingen under 1930-talet blev en helt annan i Sverige än i Tyskland var ingen tillfällighet. Mot bakgrund av den djupa depressionen i världen inleddes ett samarbete mellan Socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet med uppgift att bekämpa den svåra arbetslösheten. Det gav både politisk och ekonomisk stabilitet i vårt land. Högerpartiet (nuvarande Moderata samlingspartiet) vidtog den dramatiska åtgärden att bryta med sitt eget ungdomsförbund som påverkats av nazistiska idéer. När världskriget bröt ut bildades en samlingsregering där alla partier utom Kommunisterna deltog. Uppgiften var att tillsammans till varje pris försvara Sveriges frihet och oberoende.

Har vi i dagens värld något att lära av de ödesdigra misstagen i Europa under 1930-talet? Ja, att vi måste ta hoten på allvar och ha förmåga att i tid avvärja dem. Visst lever vi i en annan värld och under andra villkor. Men det finns också skrämmande likheter. Varningssignalerna blir allt fler och de ljuder allt starkare.

Efter valet av Donald Trump till Förenta Staternas president har det sagts att högerpopulismen i världen nu är så stark att den kan bilda en international. Striden mot högerpopulismen måste därför föras på olika plan och på många fronter. I vårt land finns hotet mycket konkret i form av Sverigedemokraterna, representerade i Sveriges riksdag och i kommunerna ute i landet. Partiet tar stort utrymme i traditionella medier och tonen i sociala medier blir alltmer hotfull och aggressiv.

Det blir allt tydligare att Sverigedemokraterna eftersträvar att direkt eller indirekt få del av regeringsmakten i Sverige. Jag hoppas att inte något av de övriga riksdagspartierna låter sig utnyttjas och medverkar till detta. Bengt Westerberg och jag uppmanade mot denna bakgrund till ett bredare politiskt samarbete för jobb och välfärd (DN Debatt 27/10 2016). Ett sådant blocköverskridande samarbete krävs för att Sverigedemokraterna skall ställas offside på den demokratiska arenan. Lika viktigt är att i den offentliga debatten öka kunskaperna om Sverigedemokraterna och visa vad partiet faktiskt står för i ord och handling. Denna bok har därför en viktig uppgift att fylla.

Ingvar Carlsson f.d. partiledare (S)

………

 


Författare